... och de som bara skulle in och se en film...

Och förresten... här kommer än väldigt bra barnvakt... som funkar i de mesta lägen... helt underbart lugna blir barnen i hans famn. Så om ni vill hyra honom, ta kontakt med mig... han är nog inte så svårövertalig :)

Syrran har varit här på besök. Och när alla andra häromkring (vilket det finns gott om i lilla kumla, eftersom de flesta familjer och barn fortfarande bor kvar här sen de var små) träffar sina systrar och går promenader med dem och tar en fika och pratar med varandra på det sättet som bara systrar kan göra så står jag mest och tittar på. Avundsjuk och lite ensamt med en önskan att jag också kunde ha en syster några kilometer bort som jag kunde ta med på saker jag skulle vilja ta med henne på.

Men de senaste dagarna har jag varit som de andra alltid är. Jag har haft en syster här som jag kunnat ta med på promenader. Ta med till cafet och köra kaffe-latte stuket, umgås med henne på det sättet man bara kan vara med när det är ens egen syster. Och det har varit så skönt.

Promenad med kusinerna: (ja, jag vet, jag borde klippa mig snart!)

Så. Vi har fikat, pratat, gått på sångstund som dock inte Timbastian var så förtjust i. Han somnade efter 5 minuter och sen sov han... tills det var slut. Kajsa var vaken och intresserad men lika glad som när vi tittar på henne här hemma. Nåväl. Det var kul att se vart min föräldrargrupp hänger på dagarna. :)

Sångstund med kusinen: (lägg märke till dubbelhakan Kajsa jobbat fram)

Men nu har hon åkt. Och jag ska efter en väldigt intensiv dag snart åka till babysimmet och ta en simtur med Kajsa. Underbart. Annars har jag hunnit med tandläkaren, mamma-baby träning, träffa syrran och ätit och gått en halv mil. Tisdagar är en rolig dag. Mycket att göra. Men bara roliga saker att göra.

 Var till marieberg också. Tobbe och Matilda kom efter lite senare. Innan dess fick Timbastian och Kajsa dela vagn. Timbastian uppskattade det inte lika mycket som Kajsa... Hans vagn ju...

Vi har sjungit med Kajsa, vi har lekt med Matilda, vi har gått promenader och fått frisk luft. Vi har varit flera mil bort, och vi har varit flera kilometer bort åt andra hållet. Vi har sett både en stor, liten, smal och tjock människa. Och allt detta på bara en dag. Ändå känns det som jag nyss vaknat. Kanske det är problemet, att jag inte riktigt vaknat än.

Vi har gjort om Matildas rum. Och förutom några detaljer som ska fixas så börjar det snart bli klart :)

Tobbe målat på fri hand :)

Vi har varit på teater. Och det vara lika roligt med alla barnen som med teatern tyckte Matilda. Men hon verkade uppskatta det iallafall.

Nu väntar vi på att syrran ska komma. Sen är det äntligen kväller:)

Att ett liv som mammaledig skulle innebära lika mycket schema och aktiviteter som innan man jobbade, det visste jag inte! Nu lever Matilda efter ett schema som hon haft sen hon var 10 månader. Visserligen lite ändrat efter hennes ålder men ändå samma sak i princip. Sen är det aktiviteter. Och det finns det gott om. Som det är nu kommer våra dagar fram till sommaren se ut så här:

Måndag: Öppna förskolan förmiddagen

              Babysång eftermiddagen

Tisdag: Mamma-baby gympa förmiddagen

            Babysim eftermiddagen

Onsdag: Rim och ramsor förmiddagen

              Öppna förskolan eftermiddagen

Torsdag: Sångstund förmiddagen

               Träff föräldrargrupp eftermiddagen

Fredag, lördag kommer förhoppningsvis ägnas åt familjeliv.

Söndag: gympa eftermiddagen

Så, som sagt. Det finns saker att göra. Och saker jag har sagt ifrån som jag skulle kunna lägga in i schemat. Men, varför? Varför gör jag allt det här? För mina barns skull? Ja inte är det för Kajsas skull i alla fall. Hon uppskattar lika mycket att bara vara hemma och gosa. Matildas skull? Tveksam. Det är nog utan tvekan för min skull det här. För att jag inte ska bli allt för rastlös med att gå hemma i över 3 år med mina barn. Rastlös är bara förnamnet.

Det är så lätt att vilja ge upp när man läser allt deprimerande om miljön. Vad finns det för posotivt att säga om det längre? Naturen är sjuk... dödssjuk och kommer aldrig mera bli frisk. Som cancer... som är obotlig.

Och jag går här hemma och blir så förbannad. Arg på folk som inte verkar bry sig. Ännu mera arg på folk som lägger energi på saker som faktiskt inte är lika viktigt som miljön. Vad spelar allt annat för roll när vi ändå inte kommer kunna leva kvar på jorden? Miljöförstöring är ett faktum. Det går inte komma ifrån. Och det är definitivt inte någon fluga.

Sen sitter jag här. Som en myra i en myrstack. Och tjatar på sambon att sop-sortera. Känpar för att gå istället för att ta bilen överallt. Väljer att stanna hemma istället för att åka och hälsa på folk. För miljöns skull. För mina barns skull. Men det är just det. Jag är en myra i en myrstack. En utan talan.