Nu är familjen tillbaka till dvala och ett liv utan sömn. Matilda och Tobbe har haft turen att vila upp sig innan sömnlösheten kommit tillbaka. Och Kajsa, tja hon behöver ju bara somna när hon känner för det så hon lider nog minst av alla.

Så, Matilda har börjat drömma en massa mardrömmar. Ställer sig upp och skriker mitt i natten och vill sova hos oss. I våran säng ligger Kajsa och gottar sig redan och hör hon storasyster komma, då kan man ju inte sova vidare. Då händer det ju plötsligt något spännande, som man måste vara vaken för att se.

Och så var morgonen igång. Imorse blev det runt 05.00 tror jag. Om bara Kajsa hade behagat sig att sova innan dess skulle jag nog inte känna mig så mörbultad som jag faktiskt gör.

Frågan är om vi ska göra någonting åt Kajsas sömnvanor. Matilda, hon får vara så, hon är så duktig annars så det är inte ofta hon krånglar numera.

Kajsa är en annan sak. Hon har, sedan hon föddes för 8 månader sen, bara sovit mer än två timmar i sträck EN ENDA GÅNG. Annars, varenda natt, har hon vaknat varje, ibland varannan timme, och velat amma. Detta har tills nu inte varit några problem. Jag har inte klagat och jag har inte krävt att få sova extra på morgonen. Men nu börjar det bli för mycket.

Någonting konstigt håller på att hända med mig och det är definitivt sömnbristen som är orsaken. Efter ett antal läkarbesök, remisser, mediciner som inte funkar, ställer jag mig frågan; hur mycket ska jag kämpa för att göra min dotter till viljes?

Mycket beror det på att vi faktiskt var på väg att mista henne. Jag vill inte säga ifrån, vill bara vara där för henne 24 timmar om dygnet och aldrig släppa henne. Rädslan för att behöva gå igenom det vi gick igenom på sjukhuset, den känslan sitter kvar i mig och det tror jag hon märker. Rädslan för att något ska hända henne är större än med någon annan. Hon var på väg att glida ur mina händer. Men hon klarade sig, jag klarade mig, och därför är jag för alltid skyldig henne något. Vad vet jag inte. Skyldig henne att hålla henne vid liv antar jag.

Min goseunge älskar att ta tag hårt om håret, dra sig intill min mun och suga på läppen. Istället för napp antar jag. Mysigt men inte så kul med fläskläppen efteråt.

Normalt sett ska man inte sitta och blogga vid den här tidpunkten. Men idag kommer nog inget vara normalt.

Matilda vaknade kl 04.50 Hon ville inte sova! Så hon blev buren in till våran säng. Vilket Kajsa tyckte var jätteroligt! Äntligen någon att leka med mitt på natten. Så när Matilda äntligen somnat vaknade Kajsa. Och vi blev utslängda från sovrummet hon och jag.

Så där inne ligger Matilda och pappa och myser och gosar. Men förhoppningsvis sover de mest. Och jag och Kajsa bloggar. Och skrattar. Och pratar.

Underbar morgon. Det är dimma ute. Och mörkt.

Idag ska vi ge Kajsa mat. Det är väldigt mycket försent men det är medvetet. Den här ungen ska inte vilja sluta amma bara för att hon får smaka på den otroligt goda potatisen som kanske till och med är lite roligare att äta än mammas mjölk.

Jag älskar tisdagar... mer än lördagar som för övrigt kan vara rikitgt tråkiga dagar ibland. Förväntningarna är alltid stora och när man vaknar upp en lördags-morgon så slås tanken av att "oj, idag är det lördag, idag ska jag vara lycklig för dte är ju alla andra på en lördag. Lördag är ju en dag att längta till, eller hur? Men problemet med att ha småbarn hemma och en sambo som jobbar obekvämt är att en lördag inte alltid är så undebar. En måndag kan vara mycket bättre ibland :) "

Så, tisdag idag. Och som vanligt börjar dagen med mamma-baby gympa. Underbart roligt och än så länge har jag inte lyckats gå därifrån en enda gång utan tanken att ja borde träna mera, äta bättre osv. Svårt att hålla bara.

Hem, ge äldsta dottern mat, lägga henne, laga mat, äta, amma under tiden och sen kom svärfar på besök.

Packa nästa väska, åka till babysim och bada med ungarna. Hem, äta mat, sova för barnen.

Älskar tisdagar. Då gör vi bara roliga saker, många saker och aktiva saker.

Jag har fått tänder :) Två stycken. Snart är jag lika stor som stora-syster.

Det här är vad vi roar oss med just nu. En lugnare dag har vi inte haft på länge. Som kompensation för gårdagen då vi hade 9 vuxna och 9 barn här hemma samtidigt. Då var det kaos!

Men utan bil och med alla tre vagnar innelåsta i garaget utan nyckel finns det inte så mycket att välja mellan. Tyvärr.

Och inte utan att jag har njutit av att sortera klossar idag. Jättekul! Hela tiden!!!

Man brukar ju säga att med ont kommer alltid gott. Det låter bra, då kan man vänta på det goda att komma när man bara har ont omkring sig.

Men måste man inte då också tänka tvärtom? Med allt gott kommer alltid ont... Så när man väl mår perfekt... då är det bara att vänta på det onda att komma?

Tragiskt.

Så... nu är vi tillbaka. Min underbara familj är tillbaka. Eller jag och sambon i alla fall. Barnen halkar lite efter. De har feber som vi hade för två dagar sen men de får två dagar på sig att bli friska sen är det försent :)

Sjukdomstider... det är svårt att åka till ICA och inte försöka hålla andan genom hela mataffären för att alla, ALLA omkring en nyser, hostar, snörvlar och torkar av sig på kundvagnen. Fy fasiken vad mycket bakterier det finns överallt!

Och det som skrämmer mig är att de pratas att  vi kanske snart blir immuna mot antibiotika... vad fasiken gör vi då??? Det räddar ju multom med människor varje dag???

Hoten omkring oss är verkligen oändliga. Om det nu blir miljökatastrofer, världskrig, SARS-viruset eller något annat som gör att människan dör ut... det känns som de tävlar hand i hand och slåss om att få vinna. De verkar bara bli starkare och duktigare för varje år... vi människor ha absolut ingen chans. 

Vi lever. Men det är knappt. Imorse hade jag 39,3 grader. Det trodde jag inte existerade. Till råga på allt skulle sambon iväg och ha spelning i två timmar. Jag låg däckad i soffan, Matilda tittade på Nalle puh och Kajsa sov. Det kunde ha varit värre. Ett misstag vi gjorde var att ge Matilda en alvedon innan han åkte. Oj vilken fart det blev på henne.

Så jag har feber, Tobbe börjar må lite bättre efter 5 dagars sängliggande, Matilda hade 39 grader igår kväll och nu har Kajsa börjat få feber.

Vi lever. Men det är knappt.