Igår hade vi en heldag på stan. Det kunde ha varit den perfekta dagen om det inte vore så att vi skulle till läkaren med Matilda för att kolla hennes ögon, och för att de skulle kunna kolla ögonen var man tvungen att droppa i några droppar i hennes ögon för att vidga pupillerna. Vidgar man pupillerna blir man extra ljuskänslig. Dagen igår var strålande solsken från att vi åkte in till att vi åkte hem tre timmar senare.

Tobbe skulle ha gitarrlektion och vi tyckte inte det var så stor ide att åka hem emellan så vi passade på att äta, fika, gå till wadköpingsparken och strosa på stan. Som sagt, det kunde ha varit den perfekta dagen om bara inte Matilda skulle ha haft så jobbit med hennes ögon.

Ögonen var det inget fel på. Hon skelar ibland men det kommer antadligen försvinna snart. :)

 lunch på gröna grodan:

Ser ni vilka det är?

Författarna till alla Bert-böckerna. Och vad jag kunde höra verkade det som de höll på med en ny bok. Skrivs det fortfarande nya Bert-böcker?

 En kisande stora-syster med en tålig lilla-syster :)

och så lite bilder i korthet:

Skälet till varför det inte blir så mycket bloggande: Här är min ständiga följeslagare:

Mina busungar:

Sista hoppet :)

Nej jag har inte gått och dött eller något annat spännande. Jag har bara inte bloggat på länge, det är väl en vettig förklaring? En annan är att det händer rätt mycket i mitt huvud just nu så det blir inte så mycket annat över eller det får inte plats något annat helt enkelt.

Så, min sömnbrist som jag verkligen minst av allt vill prata om för att jag vet att ALLA små-barnsföräldrar lider av, den är i alla fall lite värre än värst. Det märks i hjärnan, det märks på min hud och det märks i magen. Men mina barn är det jag har och det är mina barn som jag kämpar så hårt för. Utan att veta vad som egentligen är rätt.

Kajsa har jag inte så bra koll på. Hon får mat när det hinns med (då pratar jag mat, mat som vi vanliga människor äter) men för det mesta håller vi oss fortfarande med bröstmjölken.

Hennes träning på golvet är lika med noll för att man aldrig får sätta ner henne (bara ni som träffat min underbara Kajsa vet vad jag pratar om). Hon har inte ens visat intresse för att vilja krypa eller sitta själv. Hon blir buren, av mamma. Och då är hon tyst.

Och så har vi hittat en ny lekkamrat jag och barnen. En tjej som har barn i exakt samma ålder som mina barn, hur lyckat kan det bli då????!!!! Och som dessutom bor på samma gata som mig, med en minuts promenad emellan. Min andra trogna följeslagare som har hållit mig sällskap de senaste månaderna kommer börja jobba snart igen. Hennes son är ett år och 1 månad. Så de självklara stunderna när jag vet att hon är hemma kommer falla bort. Just nu vet vi exakt vart vi har varandra och vi vet exakt när vi har tid att träffa varandra. Det kan inte bli bättre.

Efter sommaren ska jag börja plugga. Det är väl där mina tankar är mest numera. Och mina känslor i en ständig fasa inför det nya livet som student.