Av alla de böcker jag än så länge hunnit läst om barn och barnuppfostran kan jag summera det så här: Hur man än gör och hur mycket man än vill så ger barn en dåligt samvete. Ständigt dåligt samvete för att man hela tiden gör fel. Och upptäcker det EFTER man gjort fel.

Matilda har verkligen blivit en försökskanin på den fronten och Kajsa kommer förhoppningsvis, om inte perfekt, så i alla fall bli lite bättre uppfostrad än henne.

Vad jag fastlår av de flesta böcker sker inte uppfostran förens barnet blir 1½-2 år. Helst det senare alternativet. Barnet ska ha skapat sig ett litet ordförråd och barnet ska vara medveten om vad ordet "nej" betyder.

Det är lätt att missta sig när barnet återigen häver ut mjölken trots att man redan skällt på henne ett antal gånger och det känns som om hon bara retas. Den känslan förstärks verkligen när hon vänder sig om och ler med hela ansiktet innan hon häller ut mjölken och sen gärna ler igen när jag kommer fram och skäller på henne -igen.

Barn tycker om upprepningar. Och eftersom hon inte förstår innebörden med ordet "nej" tycker hon det snarare bara är roligt att jag gör om samma sak om och om igen och säger samma sak igen. Ett bra exempel är att Matilda trodde att ljuset hette "ajaj" innan hon förstod att "ajaj" innebar att hon inte fick röra ljuset. "ajaj" brukade hon säga varje gång hon gick fram till ljuset, för att berätta att hon vet vad det heter. Mmm smart!

Så med Kajsa blir det inte som med Matilda. Hoppas jag. Men för den sakens skull kommer jag inte minska mitt dåliga samvete på ungarna, jag kommer bara hitta någonting annat att må dåligt över istället.