Nu är familjen tillbaka till dvala och ett liv utan sömn. Matilda och Tobbe har haft turen att vila upp sig innan sömnlösheten kommit tillbaka. Och Kajsa, tja hon behöver ju bara somna när hon känner för det så hon lider nog minst av alla.

Så, Matilda har börjat drömma en massa mardrömmar. Ställer sig upp och skriker mitt i natten och vill sova hos oss. I våran säng ligger Kajsa och gottar sig redan och hör hon storasyster komma, då kan man ju inte sova vidare. Då händer det ju plötsligt något spännande, som man måste vara vaken för att se.

Och så var morgonen igång. Imorse blev det runt 05.00 tror jag. Om bara Kajsa hade behagat sig att sova innan dess skulle jag nog inte känna mig så mörbultad som jag faktiskt gör.

Frågan är om vi ska göra någonting åt Kajsas sömnvanor. Matilda, hon får vara så, hon är så duktig annars så det är inte ofta hon krånglar numera.

Kajsa är en annan sak. Hon har, sedan hon föddes för 8 månader sen, bara sovit mer än två timmar i sträck EN ENDA GÅNG. Annars, varenda natt, har hon vaknat varje, ibland varannan timme, och velat amma. Detta har tills nu inte varit några problem. Jag har inte klagat och jag har inte krävt att få sova extra på morgonen. Men nu börjar det bli för mycket.

Någonting konstigt håller på att hända med mig och det är definitivt sömnbristen som är orsaken. Efter ett antal läkarbesök, remisser, mediciner som inte funkar, ställer jag mig frågan; hur mycket ska jag kämpa för att göra min dotter till viljes?

Mycket beror det på att vi faktiskt var på väg att mista henne. Jag vill inte säga ifrån, vill bara vara där för henne 24 timmar om dygnet och aldrig släppa henne. Rädslan för att behöva gå igenom det vi gick igenom på sjukhuset, den känslan sitter kvar i mig och det tror jag hon märker. Rädslan för att något ska hända henne är större än med någon annan. Hon var på väg att glida ur mina händer. Men hon klarade sig, jag klarade mig, och därför är jag för alltid skyldig henne något. Vad vet jag inte. Skyldig henne att hålla henne vid liv antar jag.

Min goseunge älskar att ta tag hårt om håret, dra sig intill min mun och suga på läppen. Istället för napp antar jag. Mysigt men inte så kul med fläskläppen efteråt.

 

sivan

1 mars 2009 12:29

Måste bara kommentera bilden som tillsammans med texten ger en så bra bild av hur det är att leva med små bebisar. Dom vill vara den lilla fågelungen och vi ska vara boet....ja man kan bli utmattad av denna kärlek!

http://jagsiv.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu är det äntligen dags... med den lilla tiden jag har haft över så har jag inte hunnit med det jag velat men jag har gjort ett försök. Så här kommer min nya blogg som jag kommer skriva i i fortsättningen:   http://minatankarochfunderingar.blogspot.c...

Vad livet skrämmer mig ibland. Eller det är snarare bortom livet som skrämmer mig. Jag är mer än rädd för döden. Jag är vettskrämd. Kan vakna upp på morgonen och vara aldeles kallsvettig för att jag drömt mardrömmar. Om döden.   När väl folk omkring ...

Utmanad    Regler: Det här är svårare än du tror! Varje svar måste börja med första bokstaven i ditt namn! Alla svar måste vara riktiga, hitta inte på ord! Om personen som utmanade dig har ett namn som börjar med samma ord som ditt får du inte ge sam...

Förresten... en kaffekokare rinner oerhört långsamt om man får oväntat besök som man inte känner så väl, och som man dessutom måste sitta ensam med och försöka föra ett samtal med. Det blir ännu värre om man samtidigt är stressad för att man måste åk...

Idag är det sista dagen för anmälning till högskola eller universitet. Jag måste alltså bestämma mig. NU! Men hur kan jag? Hur kan jag bestämma vad jag inte bara ska göra de närmsta 3 ÅREN utan och RESTEN AV MITT LIV?????...